Åh Hej hoppas ni haft....

en härlig sommar med mycket sol,glass, ledighet och hångel :) Min började makalöst bra med en vecka på Gotland med strålande sol glada tonåringar (fantastiskt) mysiga kompisar och utflyckter.

Men sen...........
sen fick alla mina nära och kära hjärtat i halsgropen igen. Och ännu en gån fick jag bevisat att jag har de bästa vännerna ivärlden. De sluter upp runt mig som ett skyddande och stärkande staket.

Den 7 juli var det as varmt jag och Helen gick på prommis i skogen med hundarna eftesom det är skugga där. När vi gick där kännde jag märkligt yr. Det vart bara värre och värre Buster började titta på mej väldigt oroligt och Lucky gick fram och slickade mej i ansiktet (vilket hon aldrig gör/gjort). Så jag tog stöd på Helen och vi gick hem när vi kom ut på grusvägen hos oss kännde jag inte igen mej (borde anat oråd) och sen när jag gick fram till vårt hus så känndes det som när man går någonstans som varit på för 10 år sen. Helen ropar att jag ska drick och jag svarar att det ska jag.
En klar minnes bild är nyckel när den sitter i dörren och mitt nyckelband blåser i vinden. En annan är att jag tar cola och det blir kallt och skönt i ansiktet vet att jag tänkte att jag måste vila, ska bara....

Sen minns jag inget mer förräns sent på torsdagen när jag vaknar på IVA fattar ni intensiven med pipande apparater och allt, helt sjukt och jag fattade ingenting. Men det är så jobbigt att andas och jag mår så illa men vad fan gör jag här varför varför är jag här?
 Men Patrick var där lugn och trygg som en klippa  tjejerna kom Ralle körde ner dem, tack Ralle. Mamma kom med Jonny det var skönt för mamma kan allt. Och de undersöktes via blod via röntgen via klämmande och kännande men de fatta inte vad som var fel. Efter hjärnröntgen kommer ett helt gäng doktorer in och ställer sig på rad och talar om att de sett en förändring på hjärnan. Satan tänker jag hjärntumör åhhh jag orkar inte.
Men det var det inte tack och lov. De tog ryggmärgsprover (gjorde inte ont, men jag var borta oxå)

Flickorna kommer upp på sjukhuset älskade älskade tjejer vad ni får stå ut med en mamma som ni får oroa er för hela tiden.

Ja men vad har hänt och detta minns jag ingenting av utan alla andra har berättat. Jag hade gått ut i området (antar att jag mådde dåligt inte fattade min telfon som är ny) Helen var ej hemma och inte heller Lotta. Så vad jag gjorde vid just den grannens tomt vet jag inte men rasade ihop gjorde jag ett par kom åkande ibil och trodde det var en liten unge som lekte i buskarna innan de insåg att det var en vuxen jag. Jag var helt okontaktbar så de ringde ambulans Matte sprang och vrålade till Helen att hon måste komma hon rusar fram till mej och tar min hand och säger -Det är Helen om du känner igen mej tryck min hand. Och jag tröck.
Sen var det ilfart till akuten och Helen har berättat att jag krampande i ambulansen så mycket att hon var säker på att jag inte skulle klara mej. In på akuten där Mr P mötte upp efter att Helen fått tag på honom. Väl på akuten så klappade Helen ihop helt förkrossad. Men då tog ju Mr P över. Och givetvis pesonalen så jag hamnade på IVA hade inte andats ordentigt och fått koldioxid förgiftning därför jag tyckte det var jobbigt att andas när jag vaknade. Första de trodde var att jag fått en stroke vilket jag inte fått tack gode gud det verkar jätte jobbigt.

Ja men sen var det torsdag och jag vaknade och fattade och kom inte ihåg någonting. Och det var då alla mina underbar vänner fanns där runt ikring som ett osynligt nät av kärlek. TACK <3 jag älskar er med. Sen har jag dessutom toppen fina grannar som hört av sig kommit med blommor stöttat tjejerna och Mr P ja och det var ju de som såg till att ambulansen kom. Tack <3.

Jag blev kvar på sjukhuset i en vecka med mig hem fick jag en knippe panikångest inte så konstigt. Massor av undersökningar har jag varit på men ännu inga svar :(. Så sen den 7 juli har allt varit upp och ner vänt. Men jag försöker göra sånna saker som jag tycker om fika gå ut med Buster vara med tjejerna träffa mina vänner och va med Mr P.

Så har min sommar varit hoppas er var bättre kanske inte är så svårt :) men nu mår jag bra och jag har inte haft panik attacker på nästan en veck nu så jätte bra.

Och ett stort varmt tack till alla er som fanns runt mej den där dagen utan er hade det gått åt pipsvängen men det gjorde det inte nu, så det så,

Kram kram och nu börjar jag igen jag har vilat klart från min blogg så välkomna till baka <3